Funderar på det där med att tävla. Är ingen utpräglad tävlingsmänniska. Ändå drabbar denna djävul även mig ibland. Behöver alltid fundera över varför. Sådan stress för mig och hunden.
Läser en blogg av Memea Mohlin (blogg.memea.se) om varför så många tjejer tävlar med känslor av skräck till skillnad från killar som tränar på att tävla från barnsben.
Ändå presterar ju så många av oss tjejer ofta och mycket. För min egen del är det något inbyggt att vara engagerad och med och jag får jobba på att bara vara, säga nej och slappna av i det jag gör.
Att synas eller inte synas är frågan som tycks så stor nuförtiden.
Hur viktigt är det att se sig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar